Resan var lång men
gick utan problem. För första gången förstår jag vad jetlag
innebär. Lite som en sjukdom men alla förväntar sig att jag ska
vila idag så jag känner ingen press.
Jag blev uthämtad
från flygplatsen och en jättetrevlig chaufför körde mig till mitt
nya hem hos doña
Maritza. Observera adressen:
Kvarteren
Cordoba, från skolan Castro Madriz 150 m till öst, 100 m till norr
och 5 m till väst. Svart dörr till vänster. Försök hitta mig på
Google Maps!
Maritza bor med sina
två döttrar, deras män och ett barnbarn. Huset är väldigt
enkelt, rätt så litet och alla grejer verkar lite slumpmässiga.
Det påminner mig mycket om mina farföräldrars lägenhet men jag
har inte sett något liknande i Sverige för att kunna jämföra. Och
så tar hon emot två volonätrer! Och det har hon gjort i 8 år nu
förresten. Jag och en tjej från Holland delar ett rum på ca 8 kvm.
Vi har en våningssäng och en TV. Det finns inga fönster, det finns
inget varmvatten, det finns många små myror som jag inte ser utan
glasögon men det finns internet! Det är lite fascinerande.
Jag ville ha en
bonus lillebror och nu har jag! Santiago är 6 och innan han var
tvungen att springa till skolan, hann vi hitta ett gemensamt intresse
– min favorit spanska tecknade serie ”Pocoyo” (ha!). Generellt
var det jättekonstigt att komma till någons hus kl. 6 på morgonen,
jättetidigt! Särskilt att det kändes som 12 i min kropp.
Jag har sett lite av
San José från bilen vid soluppgången. Det var ganska exotiskt och
fint med alla bergen omkring. Sjukt mycket trafik och många roliga
bussar och lastbilar. Kl. 10 började jag förstå regnperioden. Jag
fattar nu att varken min jacka eller paraplyhatt ska klara det.
Regnet kommer och går men intensivt.
Hela tiden är det
ganska högljudt i huset – man pratar högt, lyssnar på typisk
latin musik och kollar på såpoperor. Precis det man kunde förvänta
sig. Och än så länge har jag kommunicerat på spanska! Inte så
att jag förstår precis allt, men ändå helt ok.
Det var det om de
första timmarna!
Podróż w skrócie
przebiegła mi pomyślnie, choć była mega długa. Pierwszy raz w
życiu przeżywam jetlag, uczucie trochę podobne do choroby. Zrywy
energii i zmęczenia. Całe szczęście wszyscy wokół spodziewają
się, że będę odpoczywać conajmniej całe dzisiaj, także nie
odczuwam presji.
Z lotniska
przesympatyczny kierowca zabrał mnie do mojego nowego domu u Pani
Maritzy (doña
Maritza). Uwaga – oficjalny adres:
Dzielnica Cordoba,
od szkoły Castro Madriz 150 m na wschód, 100 m na północ i 5 m na
zachód, czarne drzwi po lewej stronie. Znajdźcie mnie na Google
Maps!
Doña
Maritza mieszka ze swoimi dwoma córkami, zięciami i wnukiem w domu,
który bardzo przypomina mi mieszkanie moich dziadków – rozmiarem,
prostotą i wrażeniem przypadkowości wyposażenia. I do tego
przygarnęła dwie wolontariuszki! I
robi to od 8 lat, niesamowite. Dzielę
pokój z Holenderką, która mieszka tu od dwóch tygodni. Mamy
wspólnie jakieś 8 m², piętrowe łóżko i telewizor. Okien nie
ma. Ciepłej wody nie ma. Są
minimrówki, których na szczęście nie widzę bez okularów. No i
jest internet!
Fascynujące.
Spełniło
się moje skryte marzenie o ”młodszym bracie” w postaci wnuczka.
Santiago ma 6 lat i zdążyliśmy już znaleźć wpólne
zainteresowanie moją ulubioną hiszpańską kreskówką ”Pocoyo”,
zanim musiał pobiec do szkoły. Wyobraźcie sobie, że wpadacie
komuś do domu o 6 rano, dziwne, uczucie, szczególnie, że na moim
biologicznym zegarze jest 12, a tu ludzie śpią albo wstają.
San
José widziałam tyle, co z samochodu i wygląda dość egzotycznie.
Był piękny wschód słońca i widać wszystkie góry dookoła. Ruch
niesamowity i mnóstwo śmiesznych autobusów i ciężarówek. O 10
zrozumiałam, co to jest pora deszczowa. Kurtka przeciwdeszczowa temu
nie da rady. A nawet mój parasolkokapelusz. Pada zrywami.
Ogólnie
cały czas jest hałas wdomu, jak nie pogawędki, to salsa z
głośników lub telenowela z telewizora, czyli dokładnie to, czego
można się spodziewać. I póki co, radzę sobie po hiszpańsku!!!
Nie żebym wszystko
rozumiała, ale komunikuję się.
To
tyle na razie relacji z pierwszych godzin.
