Ok, lite om verkligheten för den ligger långt ifrån fina strander.
Varje dag har jag blandade känslor när det gäller skolan där jag jobbar. Eller "jobbar". Jag sitter där sex timmar varje dag, varav kanske en gör jag något produktivt och en känner jag att jag hjälper till. Jag har det lite svårt att vänja mig till det läget där jag inte förväntas göra något specifikt eller vara ansvarig för något. Personalen är trevlig men ignorerar oss mer eller mindre, även om vi pratar kommunikativt spanska. Folk på mottagande organisationen säger att det är en del av kulturskillnader och att volontärer härifrån är förvanade över att de har uppgifter att göra och att det är mer som ett jobb i Europa. Det som gör mina dagar meningsfulla är därför små stunder med enstaka barn. Jag har berättat ganska mycket om Sverige och det som är mest intressant är snö, kylan och att det finns en kung och princessor. Polen är spännande på grund av den polska påven.
En annan sak är att det gör lite ont att se hur de hanterar barnen ibland. Då inser jag hur "svensk" jag har redan blivit för många situationer känner jag igen från min egen skola i Polen (fast det var för 20 år sedan!). Saker som att säga att de är hopplösa och sämsta, konstiga straffar, att betona skillnader mellan pojkar och flickor, att säga att alla födds med samma möjligheter men vissa är bara lata, det med att de förväntas sitta stilla i bänkarna hela tiden utan att göra något och att de får väldigt lite lek ute även om de har en lekplats och en park. Uff! Men då påminner jag mig sjäv om hur BRA det är att de har den här skolan för annars skulle de hamna på gatan. Hur konstig den nu är från västeuropeiskt perspektiv, så inser jag att den kan verkligen ändra mycket i deras liv. Särskilt för de som bor i barnhemmet, otroligt!
För övrigt är jag lite positivt förvånad av mig själv att jag kan ändå tålamodigt sitta och observera och känna mig lugnt i så pass många timmar även om jag har de blandade känslorna. Nu kommer bilder!
Varje dag har jag blandade känslor när det gäller skolan där jag jobbar. Eller "jobbar". Jag sitter där sex timmar varje dag, varav kanske en gör jag något produktivt och en känner jag att jag hjälper till. Jag har det lite svårt att vänja mig till det läget där jag inte förväntas göra något specifikt eller vara ansvarig för något. Personalen är trevlig men ignorerar oss mer eller mindre, även om vi pratar kommunikativt spanska. Folk på mottagande organisationen säger att det är en del av kulturskillnader och att volontärer härifrån är förvanade över att de har uppgifter att göra och att det är mer som ett jobb i Europa. Det som gör mina dagar meningsfulla är därför små stunder med enstaka barn. Jag har berättat ganska mycket om Sverige och det som är mest intressant är snö, kylan och att det finns en kung och princessor. Polen är spännande på grund av den polska påven.
En annan sak är att det gör lite ont att se hur de hanterar barnen ibland. Då inser jag hur "svensk" jag har redan blivit för många situationer känner jag igen från min egen skola i Polen (fast det var för 20 år sedan!). Saker som att säga att de är hopplösa och sämsta, konstiga straffar, att betona skillnader mellan pojkar och flickor, att säga att alla födds med samma möjligheter men vissa är bara lata, det med att de förväntas sitta stilla i bänkarna hela tiden utan att göra något och att de får väldigt lite lek ute även om de har en lekplats och en park. Uff! Men då påminner jag mig sjäv om hur BRA det är att de har den här skolan för annars skulle de hamna på gatan. Hur konstig den nu är från västeuropeiskt perspektiv, så inser jag att den kan verkligen ändra mycket i deras liv. Särskilt för de som bor i barnhemmet, otroligt!
För övrigt är jag lite positivt förvånad av mig själv att jag kan ändå tålamodigt sitta och observera och känna mig lugnt i så pass många timmar även om jag har de blandade känslorna. Nu kommer bilder!
 |
| Lite snöflingorspyssel. Wycinanie śnieżynek, kochają to. |
 |
| Guerilla läsning. Just den stunden var det förbjudet. Böcker i skolan är en annan historia. De fungerar mest som underlägg och en sak att kasta på kompisar. Nielegalne czytanie (akurat wtedy nie było wolno). Książki w tej szkole używa się głównie jako podkładki lub broń przeciwko kolegom. |
 |
| På barnhemmet. Jag brukar luncha där för det är det enda stället man kan få tag på grönsaker. W domu dziecka. Jadam tam, bo to jedyne miejsce, gdzie mają warzywa. |
 |
| Firandet. 12 oktober är dagen då Columbus upptäckte Amerika. Verkar vara stor helg här. Obchody Dnia odkrycia Ameryki. |
Gracias Patrizia por las fotos!!!
Ok, trochę o rzeczywistości, która jest daleko od pięknych plaż.
Każdego dnia mam mieszane odczucia, co do szkoły, w której pracuję. "Pracuję", bo spędzam tam sześć godzin dziennie, z czego jedną robię coś produktywnego i jedną, czuję że w czymś pomagam. Ciężko mi się przyzwyczaić do sytuacji, gdzie niczego się ode mnie nie oczekuje i nie mam żadnej odpowiedzialności. Personel jest miły, ale nas raczej ignoruje, pomimo, że komunikatywnie mówimy po hiszpańsku. Podobno to rzecz kulturowa, mówią w organizacji, która się nami opiekuje, bo wolontariusze z Kostaryki w Europie dziwią się, że dostają zadania do wykonania i że to prawie, jak w prawdziwej pracy. Cóż, staram się jak mogę nacieszyć małymi chwilami z dziećmi. Opowiadam im trochę o Szwecji, najpopularniejsze tematy to śnieg, zimno i król i księżniczki. Z Polski Jan Paweł II.
Druga rzecz, że boli mnie czasem, jak widzę, jak oni traktują dzieci. Trochę "zeszwedziałam" w tym temacie, bo wiele sytuacji pamiętam z własnej szkoły (chociaż to było 20 lat temu!). Np. mówienie im, że są do niczego i że są najgorsi albo że wszyscy się rodzą z takimi samymi możliwościami, ale niektórzy są leniwi, dziwne kary, podkreślanie różnic między dziewczynkami i chłopcami, kazanie im siedzieć cicho i bez ruchu w ławkach nie robiąc nic i fakt, że mają bardzo mało czasu na zewnątrz, pomimo tego, że jest ogrodzony plac zabaw i park! Wtedy muszę sobie przypominać, jak to DOBRZE, że te dzieci mają tę szkołę, bo inaczej byłyby na ulicy. Nieważne jak dziwna z zachodnioeuropejskiej perspektywy ta szkoła jest, ważne, że wielu dzieciom naprawdę w życiu pomoże. Szczególnie tym, które mieszkają w domu dziecka, i to jest super!
Poza tym aż sama się sobie dziwię, że daję radę tyle czasu siedzieć i spokojnie obserwować, co się dzieje, pomimo tych mieszanych uczuć. Dobra lekcja cierpliwości, przyda mi się!
