Det har gått hälften av min tid här och det känns som ett bra tillfälle till en liten sammanfattning. Ingen lätt uppgift. Tiden går ganska fort men samtidigt känns det som om jag har bott här minst ett halvår.
Några saker som jag har vänt mig vid även om jag först trodde att det skulle bli omöjligt:
- ljudnivå (överallt - hemma, på gatan, i skolan)
- kollektivtrafik
- trafik överhuvudtaget
- massor av människor överallt
- maten (ris och bönor till allt och inte mycket mer än så, min "favorit" rätt - spagetti med ris)
Några saker som jag ändå saknar ibland:
- tystnad
- att vara ensam
- att vara självgående (allt från att bestämma vad och när jag äter till att gå ut på natten och komma hem själv med kollektivtrafik utan att bry sig för mycket)
- ett riktigt jobb
- ren luft
- min cykel
- Iyengar yoga
- ost
Några saker som jag har lärt mig:
- att uppskatta mitt vanliga liv, jag har insett hur lycklig jag är av att vara vem jag är och leva var jag gör just nu och ha sådana förutsättnignar som jag har haft och göra vad jag gör... Inte så att jag har aldrig uppskattat det förut men från det perspektivet syns det bättre.
- tålamod
- inget nytt men bekräftat - folk är samma i hela världen
- lite om hur vissa saker fungerar, som välgörenhetsörganisationer eller vissa fattigdomsmekanismer, inget är svart eller vit
Några saker som gör mig glad här:
- naturen
- vänner
- barn jag jobbar med
Jag är nu en origamitant i skolan, ibland en sagotant. Jag hör någon ropa "Kasia!!!" 50 gånger om dagen, jag har visat 200 gånger hur man gör en groda av papper, jag får kramar och pussar varje dag och till och med gulliga presenter. Samtidigt kan jag få en flygande penna i pannan, en spark, snor här och där och jag har lärt mig skrika på barnen. Bara lite, ingenting jämfört med standarder.
 |
| Upphitat bland San Josés gator. Znalezione na jednej z ulic San José. |
Jestem mniej więcej
w połowie mojego pobytu tutaj i czuję, że czas na małe
podsumowanie, chociaż nie jest to łatwe zadanie. Czas leci dosyć
szybko, a jednocześnie mam wrażenie, że jestem tu już z pół
roku.
Kilka rzeczy, do
których się przyzwyczaiłam, nawet jeśli na początku wydawało mi
się to niemożliwe:
- hałas (wszędzie
– w domu, na ulicy, w szkole)
- komunikacja
publiczna
- ruch drogowy
ogólnie
- tłumy ludzi
- jedzenie (ryż i
fasola do wszystkiego i poza tym niewiele, moje ”ulubione” danie
– spagetti z ryżem)
Kilka rzeczy,
których mimo wszystko czasem mi brakuje:
- cisza
- bycie samą
- bycie samodzielną
(we wszystkim, od decydowania, kiedy i co jem, po możliwość
wracania samej w nocy bez specjalnego przejmowania się)
- prawdziwa praca
(kto by pomyślał?)
- czyste powietrze
- mój rower
- Iyengar joga
- żółty ser
Kilka rzeczy,
których się nauczyłam:
- doceniać moje
normalne życie, uświadomiłam sobie, jakie mam szczęście, że
jestem tym kim jestem, żyję tam, gdzie żyję, miałam takie
możliwości, jakie miałam, robię to, co robię... Nie żebym nigdy
wcześniej tego nie doceniła, ale z tej perspektywy widzę to
wyraźniej.
- cierpliwość
- nic nowego, ale
potwierdzone – ludzie są wszędzie tacy sami
- trochę o tym, jak
niektóre rzeczy funkcjonują, np. organizacje charytatywne albo
mechanizmy biedy, nic nie jest czarno-białe.
Kilka rzeczy, które
mnie tu cieszą:
- natura
- przyjaciele
- dzieci, z którymi
pracuję.
W szkole zostałam
panią od origami, w przerwach jestem panią od bajek. Słyszę, jak
ktoś woła ”Kasia!!!” średnio 50 razy dziennie, pokazałam z
200 razy, jak zrobić żabę z papieru, dostaję uściski i buziaki
każdego dnia, a czasem nawet urocze prezenty. Jednocześnie mogę
dostać ołówkiem w czoło, kopniaka, smarki tu i ówdzie i
nauczyłam się krzyczeć na dzieci. Chociaż tylko trochę, nic w
porównaniu z panującymi standardami.
